Från A till Ö


Kan man presentera sig och sina associationer uttömmande med hjälp av alfabetets bokstäver? Knappast. Men då Jakobstads Tidning bad mig göra det fick jag lov att ens försöka. Här är slutresultatet, som publicerades i JT:s bilaga Medmera den 25.2.2006:

A. Arbeta. Något vi förväntas göra allt högre upp i åren, bara hälsan står en bi. Ett arbete är som bäst när det betyder både nytta och nöje. Jag trivs med mitt till bägge delar.

B. Barnen. Våra två små döttrar, 6 och snart 4 år, därhemma ger proportioner åt livets mening. Deras skratt och mjuka kinder är en härlig belöning efter arbetsdagens slut.

C. Citronen har alltid varit min favoritfrukt, trots att den är så sur. Tyvärr ersätts riktig citron i kakor och efterrätter numera ofta av diverse essanser.

D. Dagbok, något jag sysslade med under skoltiden och sedan avbröts under armétiden, men som jag nu, 20 år senare, återupptagit i en såkallad blogg på nätet.

E. Elina, min fru sedan 11 år. En bästa vän och bra kritiker. Läser mina texter och ger smakråd om slipsar. Är högre utbildad än jag och har lika rätt till en egen karriär.

F. Fotboll, speciellt den engelska, har alltid varit min stora idrottspassion. Varje lördag gäller stryk-tipset. Favoritklubb Aston Villa, i med- och (oftast) motgång.

G. Gymet, som jag började gå i efter att en brusten akillessena satte stopp för badmintonspelandet. Ett bra sätt att samla kraft och vara ensam med sig själv en stund.

H. Hemmet, stället där tryggheten och familjen finns. Där kan man gå med fransiga jeans och rufsigt hår. Där finns den egna sängen, som väntar efter en lång dag.

I. Indien, landet jag senast besökte i arbetets tecken och som inte upphör att förbluffa. Härlig mat, vänliga människor, snabb tillväxt. Men hur skall miljön orka?

J. Jag. Tycker jag har en ganska jordnära uppfattning om mig själv. Mina brister och styrkor vet jag och förhåller mig seriöst till dem. Vad kan man annat göra?

K. Kamratkretsen sedan studietiden hör till livets goda. Folk är runt världen och det är glest mellan träffarna numera. Men varje gång är det som om tiden stått still.

L. Landsbygden. Själv uppvuxen i staden har landsbygden för mig alltid varit något speciellt. Vi skall aldrig ge upp ambitionen att hålla hela landet livskraftigt och bebott.

M. Mamma, som alltid velat mitt bästa. Men visst har vi emellanåt tvistat om vad som riktigt är bäst för mig.

N. Naturen, ett av livets stora egenvärden vi uppskattar speciellt den dagen vi märker att den hotas. Naturen har genom tiderna vårdats också utan myndighetstvång.

O. Ole Norrback, "greken", som drog mig in i rikspolitiken 1994. Skyll på honom, alltså. En bra viljepolitiker, som dessutom har härlig humor. Mera sånt i politiken!

P. Papparollen, det viktigaste förtroendet jag någonsin kommer att förvalta. Hade gärna haft kvar min egen pappa också, men ödet ville annorlunda för 25 år sedan.

Q. Queen Dancing, ja, tvärtom – Dancing Queen. En av ABBA:s godbitar från 70-talet, minns ännu konserten i Kungliga operan 1976 kvällen innan kungen och Silvia gifte sig.

R. Riksdagen, som kanske blir min arbetsplats en dag. Åtminstone siktar jag dit om ett år. Riksdagen är stället där politik och påverkan skall föra vår del av världen framåt.

S. Svenska språket, detta elixir, denna oskiljbara del av själen. Känns ännu viktigare efter alla hot som riktats mot det och även realiserats, såsom den slopade studentsvenskan.

T. Tidningar, utan dem börjar inte dagen på riktigt. Jag har jobbat vid två och läser dagligen tio. Tidningsprassel är ett av de mysigaste ljuden som finns.

U. Ungdomen, som jag väl inträdde då jag som 14-åring skrev morska insändare om Stalins arbetsläger och att Sovjet startade vinterkriget. Känsligt på den tiden, därför spännande.

V. Villan i Västervik strax norr om Vasa är fortfarande sommarens huvudmål. Hit släpades jag direkt från BB för snart 39 år sedan, här finns fortfarande friheten.

X. Xylitolet, björksockret, som måste höra till den blåvita medicinforskningens bästa bidrag till folkhälsoarbetet. Också i dagis äter barnen xylitoltuggummi numera.

Y. Yxan, favoritredskapet på skären. Jag brukar hugga ved en hel dag och sedan vara mallig over att lidret plötsligt är fullt. Så kan man lata sig med gott samvete.

Z. Zimmerman, heter Bob Dylan på riktigt i efternamn. Det läste jag till min stora förvåning i det Rocklexikon min far hämtade hem från bokhandeln i slutet av 70-talet.

Å. Åbo, hemstaden där jag också lärt mig uppskatta kulturhistoriens och arkitekturens roll i samhällsutevcklingen. Ligger lägligt, Helsingfors är lite avsides.

Ä. Äta. Inte bara ett måste utan en fröjd, speciellt på veckosluten. Då är köket mitt rike där det experimenteras med vitlök och starka kryddor. Barnen skonas. De får köttbullar istället.

Ö. Österbotten, landskapet där jag insupit min grundsyn på världen vi lever i. Där frodas starka viljor, men paradoxalt nog också emellanåt en del vacklande självförtroende.