Enkla svar på svåra frågor

16.11.2016 kl. 11:27
Kolumn i Åbo Underrättelser 15.11.2016

Klockan är strax efter nio på kvällen, tisdagen den nionde november, när det händer. En magkänsla av overklighet, senare direkt vanmakt erövrar vardagsrummet i den finländska USA-ambassadörens residens i Washington DC.

Riksdagens utrikesutskott hade ett par timmar tidigare bänkat sig framför teven – fullt övertygat om att Hillary R. Clinton denna kväll spränger glastaket och blir USA:s 45:e president. Erfarenhet bör rimligtvis segra över populism.

Men när röstningskartan över Florida, North Carolina, Michigan, Pennsylvania och Ohio, alla kritiska delstater, växer fram börjar också denna megalomaniska USA-”jytky” – en sannfinländsk formulering för pangseger – ta form.

Kring tiosnåret tvingas vi inse: Den Andra Kandidaten kommer att vinna. Han blir nästa president. För USA, men med globalt kraftfält.
Resultatet slår inte bara oss med total häpnad. De hålögda statsvetare, utrikespolitiska experter och tankesmedjor vi träffar nästa morgon hade heller aldrig räknat med detta.

Vad var det som hände? Hur i fridens namn kan denna veritabla buffel, som aldrig förr innehaft ett enda politiskt uppdrag, vinna över en tidigare senator, utrikesminister och presidentfru? Hur kan någon, som systematiskt lyckats skymfa latinos, kvinnor och de flesta minoriteter, vinna över en kvinna som ingalunda var felfri men nog i alla sina tal varit noga med att inkludera framom exkludera?

”Together we are stronger” var hennes positiva valslogan. Då den sannamerikanska motkandidaten härmade Ronald Reagan, som var en politiskt klart mer kompetent föregångare, då han nu lovade ”Make America great again”.

Valforskningen kommer tids nog att ge oss svar på dessa frågor. Men redan vet vi att fenomenet Trump ingalunda är unikt. Samma fenomen, samma symptom, finns också hos oss, i Europa, i Finland. Gemensam nämnare är den växande klyftan mellan det, som kallas etablisssemang och det, som kallas gräsrötter.

Då de sistnämnda känner sig tillräckligt provocerade, uppgivna eller uppviglade, sker det oväntade. Då spelar det ingen roll vad som är fakta och vad fiktion. Det viktigaste är ”förändring”, detta så underbara men ack så brutalt missbrukade ord i västerländsk demokrati.

Hillary Clinton stod med all sin erfarenhet och presidentpotential med fötterna djupt i maktkvarterens matjord i Washington DC. Hennes motkandidat kunde i normala fall ha skjutits ned som en politiskt blåögd fastighetsmiljardär från Manhattan, som eliternas elit.

Men för många, förbluffande många, korrigerades denna hans bakgrund med att han är hemma från, talar som – och beter sig som en vanlig grabb från Queens, en annan del av New York City. En man av folket. Som vågar säga vad han tycker, utan en tanke på att det kommer en dag efter valet också. Dessutom han han blivit rik, så rik att han till och med lyckas undvika skatt. Då måste man ju vara oerhört smart?

Valkampanjer är tuffa. I konkurrensens hetta sägs, skrivs och skvallras allt möjligt. Så även hos oss. Dagen efter valet är ändå är en dag då man skall kunna se sig själv, sitt kampanjteam och – framförallt – sina väljare i ögonen och fråga: kan jag hålla vad jag lovat? Har jag lovat mer än vad jag jag kan hålla? Se där, tvenne frågor som är viktiga för förtroendet för det politiska system vi har.

Onsdagen den tionde november, de hålögda ansiktenas morgon alltså, var också en dag för försoning. Den nyvalda presidenten uppmanade nationen att tacka Clinton för hennes långvariga insats för nationens bästa. Rörande. Bara två dagar tidigare ville han bura in henne för hennes påstådda användning av sin privata e-mailserver för hemliga mail.

Lite tidigare ville han tvinga henne till drogtest, denna kriminella, vidriga lögnerska. För att nu nämna två av de lindrigaste invektiven han använde om henne.
Nå, nu skall då allting vara glömt. Det tycks det också vara, på ytan. Hillary Clinton höll inget tal på valnatten, men nog dagen därpå. Hon önskade att hennes motkandidat ges en chans stt lyckas, att han förtjänar den chansen.

Vad som händer nu, på kort sikt och på lång sikt, är ändå oerhört intressant. Hur skall den nya presidenten få ihop sin regering, ja sin administration på 4000 personer, då flera av de främsta republikanerna vände honom ryggen redan före valet? Talande var att ex-president, republikanen George W. Bush, redan på valnatten meddelade att han hade röstat blankt. En stark markering.

Ytterligare frågor, som man knappt vågar tänka på, har med den politiska substansen att skaffa: tänker faktiskt den nyvalda presidenten bygga en mur mot Mexico (på Mexicos bekostnad)? Omförhandla internationella handelsavtal? Ändra på kostnadsfördelningen inom Nato? Minska USA:s närvaro i Europa? Ta tillbaka arbetsplatser från Kina till USA, där speciellt ”rostbältet” i nordost med sin stagnerande tunga industri köpte just detta populistiska budskap?

Frågan – frågorna – innehåller svaret. Naturligtvis inte. Till populismens väsen hör att ge enkla svar på svåra frågor. Dessa träffar en klangbotten, som är förbluffande stor – och orsaken till detta finns delvis i spegelbilden för det så kallade etablissemanget, som inte alltid varit världsmästare på kommunikation eller förmedlare av krismedvetenhet.

Risken med dessa ”sannamerikanska” fenomen är densamma som i Finland, eller med Brexit för den delen: när man vinner ett val med att lova plocka ned månen från himlen kommer sanningen i något skede fram. Då svänger en stor väljarskara, kanske för sista gången, ryggen, till inte bara kandidaten, partiet eller fenomenet i fråga. Utan kanske hela det politiska systemet. Det är illa.

Vi har sett detta politiska bluffande också här hemma. Sedan våren 2015 har Finlands regering godkänt alla tiders Greklandspaket, öppnat över 100 mottagningscentraler för asylsökande, skurit av pensionärer, arbetslösa och studerande. Realpolitik, kallas det. Men allt detta tvärtemot vad sannfinländarna lovade – ”Sitä saat mitä tilaat”, ”Du får det du beställer”, i valkampanjen.

Därför anser jag bestämt att fenomen som sannfinländarna, Donald Trump eller andra tomma tunnor är lika nyttiga som katastrofala för den representativa demokratin. Dels fungerar de som tidsenliga katalysatorer för en opinion, som det politiska systemet, säg etablissemanget, inte förmår fånga upp. Men samtidigt bevisar de, efter en tid, att det inte finns några genvägar till lycka och framgång. Då förvandlas de blixtsnabbt till en demokratisk björntjänst.

Nu finns det inga orsaker att luta sig tillbaka i soffan och hoppas att den nya regimen i Vita Huset misslyckas. Tvärtom: Lycka till, Donald! Däremot får vi bara hoppas att väljarna och deras vakthundar – media – är kapabla att under tiden fram till nästa val år 2020 (be)visa vad som hänt och vad inte. Sedan återstår det samma i USA som i Finland och överallt där man låter folket få det sista ordet, i val och i folkomröstningar: detta iskalla faktum att väljarna är nyckfulla. Speciellt i val.

Stefan Wallin