Snålblåsten i svenskbygderna

Publicerad 21.12.2016 kl. 11:52
Kolumn i Åbo Underrättelser 20.12.2016

Blodtrycket har under de senaste veckorna varit högre än vanligt i Svenskfinland. Flera värmesökande projektiler från regeringen Sipilä träffar våra regioner, våra värderingar och sådan samhällsservice vi hållit för okränkbar.

Riksdagen avgjorde i praktiken förra veckan jourfrågan till österbottningarnas nackdel, låt vara att den slutliga omröstningen sker i dag tisdag. Vasa centralsjukhus förlorar sin fulljoursstatus till Seinäjoki, vilket fått landskapet Österbottens 90 000 svensktalande – men också många andra – att resa ragg.

Grundlagsutskottets enhälliga betänkande gav regeringspartierna, vart och ett för sig och tillsammans,  alla möjligheter att acceptera fulljour i både Vasa och Seinäjoki utan att förlora ansiktet. Ett trettonde sjukhus med fulljour hade inte ens kostat mer, visade regeringens egna kalkyler. Men nej. Prestige, politisk ovilja och bristande sensitivitet om hur de språkliga rättigheterna förverkligas i praktiken vägde tyngre.

Lägg därtill att social- och hälsovårdsministeriet matade grundlagsutskottet med delvis vridna uppgifter om Vasa och Seinäjoki, vilket sedan fick social- och hälsovårdsutskottet i riksdagen att åka politisk storslalom mellan rekommendationerna i grundlagsutskottets betänkande. Franz Kafka hade känt sig som hemma i denna tragiska fars i alltför många tablåer.
För att citera riksdagskollegan Mats Nylunds redan legendariska tal i plenum natten mellan måndag och tisdag förra veckan: Hur täcks ni? Hur i hela friden täcks ni? Jo, ni täcks!

Nu får vi då önska Etelä-Pohjanmaan sairaanhoitopiiri med 0,29 procent svenskspråkiga invånare lycka till. Efter lagändringen måste jouren på Hanneksenrinne 7 i Seinäjoki fungera dygnet runt på två språk. Så då Närpesbon kommer in med ambulans från Vasa med patientjournalen skriven på ren svenska ska hens patientsäkerhet vara tryggad i alla lägen. Kva säir et? Mitä?

Vems är ansvaret om det slutar dåligt? Tja. Det är bara att läsa protokollet från riksdagsomröstningarna i dag tisdag.
Hade det kunnat gå annorlunda? Jo. Och det måste sägas högt. Detta hade aldrig hänt ifall Svenska folkpartiet suttit med i regeringen!
Själva sjukdomsbilden är ändå mycket större än bara frågan om statusen på VCS i Vasa. Jag  fattar inte hur framförallt Centerfältet accepterar den massiva centralisering som landskaps- och vårdreformen innebär. För vad är det som händer i praktiken? Jo, staten kapar 60 procent av kommunernas pengar, social- och hälsovården – för att sedan toppstyra landskapen uppifrån med järnnäve.
Det som i början kallades ”självstyrelsereform” håller alltså på att blivit en parodi på sig själv. Ett exempel: hade det i verkligheten handlat om självstyre så hade problemet med Vasa aldrig uppstått. För då hade ju landskapet Österbotten själv, utan statlig inblandning, ha fått avgöra omfattningen på sin jour, eller hur?
Så långt farsen kring jourreformen.

Den andra frågan som ruskat om våra bygder är såklart förslaget att (åter)införa det som kallats ”skäliga” avgifter i förbindelsebåtstrafiken. Förordningen med sin totalt horribla avgiftstabell har varit ute på remissrunda, som löpte slut i fredags. Nu läser ministeriet utlåtandena och gör sitt slutliga förslag i januari. Första april – av alla dagar! – ska det famösa experimentet köra igång. Experimentet med skärgårdens fast bosatta, företagare och sommargäster som digitalt laboratorium.

Diskussionen i denna tidnings spalter och annanstans har varit avslöjande: ministeriets förslag är odugligt. Dels försöker det skapa fri konkurrens på marknader där året runt-marknader varken finns eller ens kan finnas. Jo, under några sommarveckor finns det gott om folk – alltså efterfrågan – i skärgården. Under resten av året finns marknaden, volymerna, helt enkelt inte.
För det andra är den föreslagna taxan som från en annan planet. Att mjölkbonden i Pargas skärgård skulle tvingas betala över 40 000 euro i året för sina helt nödvändiga mjölk-, foder- och djurtransporter gör en mållös.

På basis av mina diskussioner med trafikminister Anne Berner och med tjänstemännen på ministeriet vågar jag påstå att det inte blir avgifter på den nivån som nu föreslagits. Jag anser att det inte borde inte bli avgifter överhuvudtaget. Varför man ändå ville skrämma upp skärgårdsborna med detta totalt teoretiska förslag förblir en gåta. Kanske vittnar det om bristande insikt om vad förbindelsebåtstrafiken är: ingalunda jämförbar med landbackens kollektivtrafik eller en matematiskt uträknad per capita-kostnadspost för samhället. Utan bastrafikinfra, säg landsväg över vatten, för de som valt att med sina personliga levnadsval hålla skärgården levande – genom att bo kvar där eller flytta dit.

Kampen för Vasa centralsjukhus eller de avgiftsfria förbindelsebåtarna är två helt skilda frågor. Dock finns en gemensam nämnare: ibland kan det behövas särlösningar för att trygga samhällsservicen och lika rättigheter för alla medborgare, oavsett språk eller geografisk hemvist. Inte alltså särlösningar för att trygga särrättigheter. Utan samma.
Skillnaden är väsentlig, men begrips i dag av allt färre aktörer i politiken, förvaltningen eller medierna. Därav följer också det vulgära språk- och samhällsklimat, som dock i andra ändan skapar en allt tydligare nisch för liberala och inkluderande politiska krafter av det slag Svenska folkpartiet representerar.

ÅU:s läsare tillönskas en God jul med mycket vila, böcker, gemenskap, god mat samt ett Gott nytt år 2017!

Stefan Wallin