Populismen i vår tid

Publicerad 08.02.2017 kl. 16:56
Kolumn i Åbo Underrättelser 7.2.2017

Jo, jag erkänner gärna. Min världsbild har delvis kastats omkull. I alla dessa år, som stor vän av de transatlantiska relationerna, har jag kunnat lita på att det som sägs och görs i Vita huset är någorlunda övervägt, konsekvensbedömt och till och med klokt. De åtta ren med Barack Obama kändes trygga.
Visst har det under årens lopp funnits beslut, speciellt under republikanskt styre, som stridit radikalt mot mina egna värderingar. Men ändå har man haft en känsla av att det finns någon slags logik i bakgrunden. Ett uns av förutsägbarhet. För att inte säga omdöme.

Nu är läget annorlunda. Att lyssna på Donald Trumps installationstal på Capitol Hill den 20 januari gav en absurd känsla. Är detta dolda kameran? Händer detta verkligen? Kan ju inte vara sant?


Efter en valkampanj som saknade motstycke och en valseger, som han bara hade det galna amerikanska delstatsvisa valsystemet att tacka för, hade Trump alla tiders chans att hålla ett statsmannatal. Ett tal där han hade kunnat räcka valets förlorare (som fick tre miljoner röster mer än honom) en försoningens hand. Ett tal där han hade kunnat framstå som hela folkets president. Men nej. Istället hörde vi en upprapning av exakt den smörja han spred ut över speciellt rostbältet, de stagnerade industriregionerna, under valkampanjen. Att följa med Barak Obamas ansikte under talets gång var nästan plågsamt. Åtta år av politisk diplomati Vita huset spolades ner i kloaken på mindre än en kvart.

Ceremonin symboliserade också det andra steget i den tvåstegsraket, som aldrig skulle se dagens ljus: först brexit, sedan Trump. För ett år sedan tänkte vi ju: visst, det finns en risk att britterna röstar för EU-utträde och amerikanerna väljer Trump. Men: naturligtvis kommer förnuftet ändå att segra. Så brukar det gå.


Istället gick det annorlunda. Det får vi leva med. Väljarna är nyckfulla, speciellt i val. Och nu har vi nya val på kommande: det franska presidentvalet,  förbundsdagsval i Tyskland, parlamentsval i Holland. Det kan väl inte gå fel? Även om Nationella Frontens Marine Le Pen leder opinionsmätningarna i Frankrike måste förnuftet i slutändan vinna, eller vad?
Tyvärr vågar jag inte längre spekulera. Det senaste året har varit en dyrköpt läxa på den punkten.

Enligt det gamla talesättet har folket den ledning det förtjänar. Men också folket har en smärttröskel. Det går inte att blåsa väljarna hur mycket som helst. Det vet inte minst våra sannfinländare, som väl i regeringsställning började äta upp sina vallöften med närmast bulimisk aptit. Enligt opinionsmätningarna har Tilmo Soinis parti förlorat över tio (10!) procentenheter sedan valet i april 2015. Folket vet nog.
På andra sidan atlanten har president Trump fullt upp med att åtminstone inledningsvis försöka infria sina vallöften. Muren mot Mexiko, inreseförbud på religiös grund, kampen mot aborter, frihandel på USA:s villkor, en värdekonservativare profil i högsta domstolen, America first. Och så vidare. Men detta är mest symbolik. De stora löftena låter sig inte infrias med presidentiella dekret. Det är också här Trumps öde avgörs.


Hur skall han i valkampanjen 2020  förklara – bortförklara – att jobben inte kom tillbaka från Kina, att bilfabrikerna och gruvorna inte öppnade på nytt, att globaliseringen inte fortsatt att ha ett pris också för amerikanerna? Att det inte gick att plocka ned månen från himlavalvet också om kepsfolket i stora skaror valde den president, som gav de enklaste svaren på svåra frågor – kallas även populism.


Sådana svar finns inte, allra minst idag när världen aldrig varit mer komplex. Ändå, ja, just därför, finns det en marknadsnisch för de politiker, partier, som levererar sådana svar. Det är också allt de levererar. Populism och framgångsrikt ansvarsbärande har nämligen aldrig gått hand i hand. Verkligheten, realpolitiken, hinner alltid ifatt de som försöker påstå att det finns genvägar.
Därför är populismen, sin roll som politisk varmluftsventil till trots, också en gigantisk utmaning för demokratin. Om väljare, som kanske tappt tron på det parlamentariska beslutsfattandet och det politiska systemet och som sista halmstrå klamrar sig fast i det populistiska alternativet – och blir bedragen och besviken – kan resultatet vara att hen svänger det politiska systemet ryggen för gott. Eller radikaliseras, se bara på rörelser som de tyska nynazisterna, som skördade obegripliga framgångar i delstatsvalet i Angela Merkels hemtrakter.

Med dessa rader vill jag inte vältra mig i pessimism eller odla missto mot principen att folkets åsikt, alltså valresultatet, alltid är en odiskutabel sanning. Däremot blir det allt viktigare att syssla med ansvarsutkrävande demokrati. Att följa upp vad politikerna, kandidaterna och partierna lovar före valet – och vad som hände sedan. Som politiker finns det bara ett sätt att klara sig torrskodd ur denna granskning. Man skall inte lova mer än man kan hålla. Men då skall man också hålla det man lovat.

Stefan Wallin