Stefan Wallins gruppanförande

Publicerad 16.03.2017 kl. 10:09
Regeringens försvarspolitiska redogörelse, remissdebatt 8.3.2017

Värderade talman,

Regeringens försvarspolitiska redogörelse är den första i sitt slag då den denna gång brutits ut från den utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen och avgivits som en separat helhet. Även om förfarandet är nytt finns det goda grunder för att fokusera speciellt på försvaret uttryckligen just nu.

Den 100-åriga republikens försvarsmakt har den största efterkrigstida strukturreformen bakom sig och stora investeringsbehov i speciellt flottan och flygvapnet framför sig. Samtidigt rör de politiska kontinentalplattorna på sig på många håll i världen, ibland i fullständigt otippad riktning. Allt tycks påverka allt – även oss här uppe i Norden.

Därför är det viktigt att göra en ordentlig omvärldsanalys som bakgrund till de skäl som fortsättningsvis motiverar satsningar på ett trovärdigt försvar. Denna redogörelse är en av tre sådana beskrivningar på kort tid då man räknar in regeringens NATO-bedömning och den utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen, som regeringen gav förra sommaren och riksdagen – en brittisk folkomröstning och ett amerikanskt presidentval klokare – sedan responsdebatterade före julen.

Regeringen, stödd av den parlamentariska uppföljningsgruppen, förtjänar ett erkännande för klarspråk i sina bedömningar. Det finns naturligtvis i dagens läge ingen orsak att hymla då man granskar Rysslands maktpolitik, annekteringen av Krim och aktiviteterna i östra Ukraina.

Dessvärre överdriver regeringen heller inte då den i ingressen till redogörelsen konstaterar att ”Man måste bereda sig på att militära maktmedel eller hot om, sådana kan komma att användas mot Finland”. Det är trist, men tyvärr realpolitiskt nödvändigt att också en sådan mening måste formuleras år 2017 i det Europa och kring det Östersjöområde, vi redan trodde hade blivit en symbol för bestående stabilitet.

 

Värderade talman,

Den försvarspolitiska redogörelsen ges i en tid då Finlands militära verksamhetsmiljö har förändrats. I redogörelsen konstaterats att den militära aktiviteten och de militära spänningarna i Östersjöområdet har ökat, tiden för förvarning vid militära kriser har blivit kortare och tröskeln för att ta till maktmedel har sänkts

Därför behöver Finland alltjämt ett försvarssystem som är trovärdigt, nationellt och modernt, samt sådana investeringar som försvarssystemet kräver.

I kristider är det sortiment metoder som kan användas mot Finland ganska brett. Sårbarheten i samhället har ökat. Vi behöver fortfarande beredskap i alla försvarsgrenar; vi måste ersätta de prestationsförmågor som tas ur bruk, underrättelseverksamhet – men också en effektiv beredskap att möta hybridangrepp, där någon part exempelvis genom att sprida lögner försöker påverka folkopinionen och därigenom det politiska beslutsfattandet eller de politiska processerna. I ett öppet samhälle är detta en enorm utmaning.

Den mest konkreta delen av försvarsredogörelsen handlar om sjö- och luftförsvarets stora, strategiska projekt för att upprätthålla prestationsförmågan och hur dessa ska garanteras resurser. Flottilj 2020 och HX-projektet är till sin storlek ytterst betydande investeringar. Det är samtidigt klart att anskaffningarna behövs för att trygga vårt lands försvarsförmåga. Det finns en obalans mellan försvarets utvecklingsbehov och den nuvarande resursnivån. Utan korrigeringsåtgärder försvagas försvarsförmågan.

Vårt lands säkerhet är inte en konjunkturfråga, utan den bör man slå vakt om ständigt, beaktande de förändrade hotbilderna. Så gjorde även den regering som år 1992 mitt i den ekonomiska recessionen med försvarsminister Elisabeth Rehn i spetsen rodde i hamn den stora Hornet-anskaffningen. Det vore även rekommendabelt att man i dag med stor politisk enighet kunde fatta beslut om att utveckla försvarsmaktens prestationsförmåga och om nödvändiga anskaffningar.

 

Värderade talman,

Ett land som Finland gör klokt i att samarbeta aktivt i alla sådana strukturer som stärker vår säkerhet. Det innehållsfokuserade nordiska försvarssamarbetet, bilateralt samarbete med Sverige, EU, OSSE och det avancerade partnerskapet med Nato är exempel på sådana strukturer. Redogörelsen konstaterar korrekt att Finland upprätthåller möjligheten att ansöka om Nato-medlemskap och agerar så, att inga praktiska hinder står i vägen för ett eventuellt medlemskap. Ett eventuellt medlemskap kräver dock ett brett politiskt stöd och en positiv folkopinion, vilket också NATO själv förutsätter av potentiella nya medlemsstater.

En öppen diskussion om utrikes- och försvarspolitiken är ett mognadstecken i det 100-åriga Finland som vi har orsak att vara stolta över.

Stefan Wallin