Snabba ryck i politikens direktsändning

Publicerad 07.08.2017 kl. 11:08
Kolumn i Åbo Underrättelser 20.6.2017

Kom inte och säg att finländsk politik är tråkig. I branschens obarmhärtiga direktsändning har vi under den senaste veckan fått beskåda ett stycke spektakulär politisk historia.

Först en palatsrevolution, en demokratisk kapning av regeringspartiet Sannfinländarna, tvärtemot den avgående ledningens manus. Därefter ett klockrent exempel på att populistpartier, i enlighet med cellbiologin, förökar sig genom delning.

Tjugo missnöjda sannfinländare marscherade ut och grundade sitt nya alternativ, och vips hade vi en nygammal regering med oförändrad bemanning som bara tuffade vidare som om inget hade hänt.

Likt en påfågel malligt stolt över sina värden och värderingar. Och ledd av en statsminister, som på förhand inte alls visste, eller visste bara jättelite, eller så visste precis exakt vad som var på gång inom Sannfinländarna. Att Sannfinländarnas elit redan tidigt insåg att dess kandidat inte kommer att vinna ordförandevalet i Jyväskylä står helt klart.

Var statsministern – känd för sina genomtänkta processchemata – faktiskt helt ovetande om allt detta? Eller om alternativen ifall det ”värsta” händer?

Ja, många försök att sammanfatta denna farsartade upplösning av Timo Soinis livsverk har redan gjorts. Den fullständiga bilden känner antagligen bara en handfull aktörer – och bakgrundkrafter – till. Också måndagens riksdagsdebatt om den nygamla regeringsbasen och dess tillkomst gav en del ny belysning i mörkret. Klart är ändå att en viss Timo Soini i slutändan framstår som den stora vinnaren.

Visserligen tvingades han först med brusten blick se sitt parti slukas av ”fel” falang. Och visserligen fick han äta upp sin blogg där han, en vecka före partikongressen, tog till storsläggan – bara Judas sviker – mot rykten om att han tänker hoppa av partiet ifall Halla-Aho väljs. Och visserligen gjorde det ont att sedan lämna – egentligen uteslutas från – det parti han själv grundat från noll och lotsat till regeringsborgen.

Men resten vet vi. I stället fick han fortsätta som utrikesminister. Det är ett uppdrag han onekligen skött bra och som säkert gav honom andlig motvikt till den hopplösa uppgiften att leda ett parti med så många udda profiler som i Sannfinländarna. Nu kan han fortsätta njuta av hyggligt betalt för att utöva sin hobby, utrikespolitik. För att sedan dra sig tillbaka inför nästa val.

Den stora förloraren i dramat är såklart Jussi Halla-Aho. Jo, att landa i opposition hade han nog räknat med om inte direkt eftersträvat. Också några avhopp från riksdagsgruppen fanns med i hans kalkyler. Men att tappa två tredjedelar av gänget tog honom på säng.

Med facit på hand var detta ändå helt självförvållat. Vinner man en tajt tvekamp (949-629) som han gjorde mot Sampo Terho gör man klokt i att försöka inkludera, kompensera den förlorande parten. Men i stället för en försoningens gest i viceordförandevalen blev det en total överkörning, ja direkt förnedring mot Soini och hans gäng.

Varför skulle de därefter behöva känna lojalitet mot någon? Jo, partidemokrati i all ära. Majoriteten avgör. Alla kan inte vinna. Men: sättet på vilket man gör det saknar inte betydelse. Johannes Virolainen lär ha kläckt en träffande metafor från brottningen: man skall aldrig ta fallseger i eget parti. Det räcker med poängseger.

En ödets ironi i sammanhanget har med pengar att skaffa. Trots att Soinis utbrytargäng utgör en klar majoritet av den sannfinländska gruppen stannar hela partistödet, cirka sex miljoner euro i året, kvar i moderpartiet. Ännu för ett par år sedan hade det gått annorlunda. Men på nyblivna minister Soinis uttryckliga krav ändrades partilagen så att utbrytargrupperingar inte längre fick med sig några pengar.

Jag pressade då Soini i plenum om hans baktanke var att förhindra läckage från riksdagsgruppen då regeringsansvaret och alla uppätna vallöften blir för mycket för en del? Men han blånekade.

Och sade att det bara handlar om att reparera en ”historisk oförrätt” från 1972. Då ändrades partilagen i expressfart – den så kallade Lex Vennamo – för att man ville ”köpa” ut en stor och missnöjd falang ur landsbygdspartiet.

Kuppen lyckades. Pengarna följde med och falangen, som sedan bildade Enhetspartiet, tackade genom att rösta för den skamliga undantagslag med vilken president Urho Kekkonens mandatperiod förlängdes av riksdagen med en fyraårsperiod. Vennamo häcklade falangen för att ha ”sedelryggrad”. Så nog kunde man mygla förr också minsann!

Tillbaka till nuet. Inför förra veckans hot om regeringens fall var Svenska riksdagsgruppen såklart väl förberedd. Vi har våra insikter. Redan tre veckor tidigare hade vi anat att Halla-Aho väljs och att Sannfinländarna inte fortsätter i regeringen. Vi hade gjort upp en tydlig lista på frågor vi hade velat få in i ett nytt regeringsprogram – de samma som vi i två år problematiserat i opposition.

Det hade alltså inte räckt för oss att bara gå in i Sipiläregeringen. Vi hade inte sålt oss. Det hade blivit en ny Sipilä II med nytt program och ny portföljfördelning.

Men så gick det alltså inte.

Därför fortsätter vi nu, konsekventa som vi är, kritisera nedskärningarna i utbildningen, forskningen, biståndet, studiestödet och stora delar av den märkvärdiga vård- och landskapsreformen med sitt gigantiska demokratiunderskott.

Också i denna situation finns ändå en gnutta av ödets ironi. Flankstöd i plenisalen kommer nämligen nu också från det som återstår av Sannfinländarna som behövde bara två dagar i opposition på sig för att ljudligt börja kritisera regeringens ”kalla nedskärningspolitik”.

Saker och ting hade så att säga kommit i ett nytt ljus.

 

Stefan Wallin