Då kartboken inte stämmer överens med terrängen

07.08.2017 kl. 11:11
Kolumn i Åbo Underrättelser 25.7.2017

”Politik är inte bara det möjligas konst. Det måste också vara det omöjligas konst.” Detta ordspråk, som tillskrivits Tjeckiens förra president Vaclav Havel, kunde lika bra ha kläckts av Sipiläregeringen då den på försommaren funderade på hur social- och hälsoreformen skall baxas genom riksdagen. Det sätt på vilket man lät partipolitisk prestige topprida juridiken var unikt i vår politiska närhistoria.

I stället för att bereda reformen parlamentariskt med respekt för sakkunnigkårens goda råd valde man att springa med huvudet före i grundlagsutskottets vägg. Smällen blev hård och stilpoängen noll. Ungefär hälften av valfrihetsparagraferna måste skrivas om.

Nu tar beredningen ny fart i social- och hälsovårdsministeriet. Ett nytt förslag skickas på remissrunda i november. Det här betyder som känt att reformen inte kan träda i kraft 1.1.2018 utan först ett år senare.

Samtidigt skjuts det första landskapsvalet upp till nästa höst då den ursprungliga tanken var att arrangera det i samband med presidentvalets första omgång i slutet av januari. Att regeringen ännu på försommaren verkade beredd att hålla fast vid originalplanen var obegripligt. Bara i bananrepubliker ordnar man val med stöd av två, tre månader gammal lagstiftning.

Nej, ingen har sagt att social- och hälsovårdsreformen skulle vara någon enkel sak. Så regeringen förtjänar ett principiellt erkännande för att den ens försökt föra framåt en fråga som tidigare regeringar gått bet på – om de ens vågat ta i den.

Men i stället för att sjösätta reformen med patienten i fokus gjordes vården, denna kronjuvel i vårt blåvita välfärdssamhälle, till partipolitisk gisslan i centerns landskapsdröm. Dessutom blev den spelknapp i regeringspartiernas interna prestigespel: Samlingspartiet fick sin valfrihet i vården mot att centern fick sin landskapsförvaltning.

Den uteblivna stilpoängen har också med prestigen att skaffa. Då både beredningen i ministeriet och andra ledande sakkunniga inte ville ta ansvar för den sedermera föreslagna valfrihetsmodellen spände regeringen en betrogen juris doktor framför den vacklande kärran – som sedan alltså stjälpte i grundlagsutskottet.

Att det är samme juris doktor som nu blir ny justitiekansler, vår högsta laglighetsövervakare, känns som en ödets ironi.

I högsommarens partipolitiska opinionsmätningar (YLE, HS) har statsministerpartiet centern noterat usla siffror. Visst, det kostar alltid något att vara statsministerparti med allt det generella ansvar som kommer på köpet. Min egen teori är ändå att social- och hälsovårdsreformens verkliga ansikte nu börjat klarna för stora delar av Centerns fält. En reform som från början marknadsfördes som en själstyrelsereform är ju i verkligheten inget annat än en monumental centraliseringsreform.

Med kommunpartiet Centerns goda minne plundras kommunerna på 60-70 procent av sina pengar – som flyttas till staten för att sedan normstyras ner till landskapen. Därtill kommer gjutningsfelet som heter demokratiunderskott. Små kommuner kan se sig i månen efter att få in egna representanter i landskapsorganen, där alltså det högsta forumet, fullmäktige, ska väljas i fria val.

De stora städerna kommer att dominera. Ta bara det största landskapet Nyland, där 1,6 miljoner invånare ska välja 99 personer till fullmäktige. Hur många småkommuner får igenom sitt folk i en sådan mastodont?

Så då Centerfältet nu äntligen insett att speciellt de små landsbygdskommunerna riskerar bli fullständigt vingklippta i denna märkliga trandans röstar de med fötterna. Fortsätter trenden fram till riksdagsvalet om två år betalar Centern dyrt för sin palatskupp mot den kommunala demokratin. Priset heter opposition.

SFP har hela tiden bejakat behovet av en reform, dock inte en sådan som denna. Men ska den en gång drivas igenom hade vi föredragit att exempelvis lämna äldreomsorgen kvar i kommunerna.

Vi hade också givit landskapen beskattningsrätt istället för att låta pengarna göra avkroken via statskassan. Valfriheten, som i sig är en god sak, hade vi skött med att bygga ut systemet med servicesedlar ordentligt.

Men så blev det inte. I stället valde regeringen att trampa rakt ut på sitt självförvållade minfält.

För landets bästa får man ändå innerligen hoppas att reformen i slutändan landar så rätt som möjligt. Social- och hälsovården än nämligen alltför viktig för att göras till en spelknapp i partipolitiska experiment. Därtill har vi våra specialfrågor såsom Åbolands sjukhus och Kårkulla som måste skötas rätt.

Politik må vara det möjligas eller omöjligas konst. Men då kartboken inte stämmer överens med terrängen hjälper det inte att försöka rita om kartboken.

Stefan Wallin